Finalen från läktaren och sidlinjen
Majken i min gamla KSK-mössa från 90-talet. Foto: Markus
I helgen var det fest i Uppsala. En stekande sol lyste över Studenternas när Villa Lidköping spelade final mot AIK. Jag tog med mig Majken och Sarah och lagom till avslag kom Markus. Någon vidare match blev det inte då isen mer liknade snöslask än en plan värdig en final. Men vi hade det rätt gött på läktaren ändå och lyssnade på Majkens påhittade hejarramsor.
Villa fick höja pokalen efter 90 minuter lyrbandy.
Markus reppar Sandvikens färger. När SAIK spelar en final igen lär dock dröja.
Lite senare på eftermiddagen intog byborna Uppsala.
"Tåget går genom stan, tåget går genom stan, Studan är våran hemmaplan". Har haft den ramsan på hjärnan i flera dagar efter finalen.
Fortfarande stekande sol över Studan på utsatt matchtid. Den fick skjutas upp en kvart så isen skulle hinna bli någorlunda spelduglig.
Och så var herrarnas final igång.
Henrik Karlström stoppar Edlund en av många gånger denna eftermiddag.
Någon tur med jubel hade jag inte idag. Eller åtminstonde inte på Edsbyns spelare. I andra halvlek började jag på Edsbyns offensiva planhalva och ganska snart hade Hammarström pangat in en hörna som visade sig bli matchavgörande (vad annars). Men då hade jag två minuter tidigare gått över till andra sidan... Sen var det Villa för hela slanten.
Edlund bommade läge efter läge.
Deppigt för Löfstedt som ändå reducerade till 4-5. Men närmre kom inte regerande mästarna.
Edsbyn tog till alla medel för att sätta stopp på dom blå.
Och man höll ut och fick jubla för 10(!) gången sedan millenieskiftet. I och med segern tog man sitt 13:e guld och gick förbi mitt IFK Uppsala i antal SM-guld.
Hellmyrs fick jubla för första gången efter en final sedan 2007. Då precis som nu var det i en Edsbyn-tröja.
Obligatorisk planstormning.
Segerpokalen höjdes.
Kapten Wikblad tog emot hyllningar från fansen.
Alla ville fotas med Hellmyrs.
Då var säsongen 21/22 slut. Jag längtar redan till nästa. Men först silly season!
